Såna här formuleringar går jag igång på. Biologisk mångfald för människan alltså! Citatet är taget från en anonym kommuns naturvårdsplan.
Jag fick även hem Naturskyddsföreningens tidning häromveckan, där de beskriver naturintresse som grundat i kärlek till naturen. Kärlek till naturen kan uppenbarligen ge mycket styrka om man ser till Naturskyddsföreningens betydelse för svenska naturvården och naturintresset i stort, men som tidningen också rapporterar så har ju anslagen till naturvården minskat den senaste tiden. Och jakten ökar. Jägarna jagar för nöjets skull, det får man väl anta, och de är människor. De har i år dessutom jagat varg, för att många människor är rädda för att vara i skogen då de tror att de ska bli uppätna av vargar. Ska då naturvården enligt den där kommunens naturvårdsplan gå jägarna till mötes? I så fall är ju Andreas Carlgren inne på helt rätt spår.
Den vita älgen, norrmännen var oense om dess framtid. Klicka på bilden för hela historien.
Kärlek till naturen kan se så olika ut tänker jag. Många tycker att granåkrar är vackra – jämntjocka och helt raka stammar på rad, på en mark som är lätt att gå på då där det inte finns så många stenbumlingar eller lågor. Många kan vandra i sådan skog, till samhällshälsans nytta. Ska naturvården värna granåkern då? Det kommer ju SCA&Co. att gilla också (då granåkrar ger högre avkastning än naturvårdshuggning), ännu fler människors behov som täcks alltså, för att inte tala om samhällets behov av intäkter från ett lukrativt skogsbruk.
Jag tror inte alls det är en bra väg att gå det här, med att tala om kärlek till naturen som största anledning till att värna om biologisk mångfald. Risken är att man bara får med sig redan frälsta, och vi redan frälsta verkar ju bli färre…? Barn idag är inte ute och leker på samma sätt som vi var, och de är rädda för myror fick vi rapporterat för några månader sen var det väl…
Jag tror inte heller det är en god idé att i lokala miljömål prata om att värna om biologisk mångfald “särskilt i tätort” som anonyma kommunen också nämner i sin plan. Tätortsnära natur blir automatiskt mer i människans och samhällets tjänst. Då människor ofta blir lite deppiga av att tappa skogen de har haft runt knuten sedan jämt, undviker skogsägare generellt att kalhugga tätortsnära skog. Det är bra för biologiska mångfalden i den tätortsnära skogen, att inte bli kalhuggen (jag räknar inte in störning från trafik och utsläpp och hundbajs här). Men människor tycker också att det är jobbigt när skogen ser stökig ut, när grenar ligger över gångstigen eller om det är väldigt buckligt och bökigt att gå utanför stigen med hunden, och därför städas ofta de tätortsnära skogarna från död ved och småskrufs. Det är dåligt för biologiska mångfalden då många viktiga insekter, lavar och svamp är beroende av just död ved och småskrufs. Och då skogsägaren inte behöver lägga någon fokus på naturvård utanför tätort, allt enligt anonyma kommunens naturvårdsplan, kan de kalhugga stora arealer där. Det innebär ju inte heller någon död ved eller skrufs, och för stora arealer av kalhyggen är definitivt inte hållbart skogsbrukande. Så, då kvarstår ju problemet för den här anonyma kommunen. Hur ska de värna den biologiska mångfalden? Naturvården har inte samma tunga kamp i en tätortsnära natur, då de som bor i tätorten ofta ändå stödjer mångfalden ja till exempel genom att bli griniga mot skogsägare som kalhugger vilket skulle vara sämre än när skogen städas, den stora utmaningen för naturvården är ju just utanför tätort!
Skitjobbigt att gå här...
Det handlar väl lite om hur man definierar biologisk mångfald också, det kan ju tolkas rätt öppet, men jag kan inte tänka mig att någon kan komma undan med att definiera det som något som i första hand har med människans behov att göra! Snarare går en sådan definition tvärt emot vad biologisk mångfald står för rent ordmässigt, människans/samhällets enkla behov av pengar och promenader kräver ingen mångfald alls. Det är de små maktlösa skalbaggarna och svamparna som har de besvärliga behoven i biologin, särskilt som vi sällan vet vilka behov de faktiskt har. Samhällets behov av biologisk mångfald bör nog definieras, och det skulle säkert gå att hitta anledningar till varför mitt samhälle gynnas av att det inte bara är granskog utan schyst skog utanför stadsgränsen. Med hjälp av miljöekonomer borde man kunna hitta sätt att förklara biologiska värden i pengaform, jag tror det finns sådana projekt men vet inte var de är eller hur det går. En fördel med biologisk mångfald och vad det kan ge oss, är en del svampar som innehåller antibiotiska ämnen till exempel. Woho antibiotika!! Vi kan fortsätta slippa TBC om vi värnar om den biologiska mångfalden! Hehe. De viktigaste arterna för samhället kan ju visa sig vara de som vi idag inte har koll på än. Det är DEN samhällsnyttan man måste hitta, och fokusera på. Då blir det svårare för en dels skadliga intressen som överdriven jakt, att få ta död på viktiga populationer.
Nä, vad vi i naturvården behöver är VETENSKAP och raka rör. Vi behöver peka på de vetenskapliga bevis som börjar ploppa upp om hur viktig natur är för människan både fysiskt och psykiskt, och vi måste peka på att vår stora okunskap om naturen gör att vi måste värna särskilt om de arter som vi vet allra minst om. Till exempel. Vi kan ju också gärna gnälla över bristen på forskningspengar när vi ändå är igång. Vi kan inte sitta och hoppas på att andra ska börja älska naturen som vi gör, det har ingen betydelse hur många vackra fotoböcker och dyra teveproduktioner som görs, många älskar ändå musik till exempel mer än vad de älskar natur. Jag tycker det verkar mycket smartare att få dom villiga till att stödja arbetet för biologisk mångfald trots deras svaga kärlek till naturen.
Fast jag tror de där svaren handlar om den upplyste mannens skepsism, mer än om kunskap. Vem håller egentligen koll på sådana siffror, det är bara väldigt få och de andra som svarar går på känsla skulle jag tro… Så lite väl långt dragna slutsatser från MiljöAktuellt men jag hakar gärna på ändå jag.